storiesbyekstedt

Från förra kapitlet:

Hon rös till när dom svängde ut från gångvägen och hon fick se det gråa huset igen. Den pulserande och onda foten fick hennes hjärna hela tiden att spela upp dom hemska minnena från förut. Hon tyckte att hon såg killarna bakom den ena gardinen i fönstret. MEn antagligenvar det bara en hemsk inbillning.

Det gick mycket fortare att åka moped hem än vad det hade gjort för Jessica att gå så det tog ungefär bara tio minuter att komma fram till Jessicas vita hus.

Mattias stannade mopeden och klev av. Han vände sig om mot Jessica och hon såg att han var osäker.

---

- Vad är det Mattias? undrade Jessica som blev lite förundrade över hans tvekan.

- Nej, alltså, du kan ju inte gå på foten...och det kanske tar för lång tid att vänta på Alex...och du kan ju inte sitta här..började Mattias säga och kliade sig i huvudet.

- Åh, det var det du menade, sa Jessica och log lite. Undrar du om du ska bära in mig?

Mattias skrattade lite generat och sa:

- Ja ungefär så.

- Om du orkar så skulle det vara jätte snällt, sa Jessica och tittade upp mot honom.

Han nickade och gick fram till Jessica. Han tvekade först såg hon, men han bestämde sig snabbt för att göra det ändå.

Han la en arm runt Jessicas knäveck och en runt hennes rygg. Jessica rös till vid beröringen och Mattias log lite snett innan han tog upp henne i sin famn.

Fan, han märkte det, tänkte hon.
Jessica rodnade lite och bet ihop läpparna. Han var stark. Hon kände hans överarmar mot sin axel och dom var inte små. Han tränade på gym med Alex, dom två ville bli muskellösa så dom tränade både på gym och spelade fotboll, helt idiotsikt tyckte Jessica men det hade verkligen gjort resultat. Båda hade fått till ett sex-pack.

Det hade hon sett när dom klippte gräset en ovanligt varm dag för ett par veckor sen. När båda hade gått i bara shorts och Jessica tittat ut genom fönstret efter att hon precis vaknat. Hon kommer ihåg att hon hade blivit förvånad över att det hade gett så snabbt resultat. Ett sting av smärta fick henne tillbaka till verkligheten, det värkte i hela kroppen, hon bet sig i läppen, men hon ville inte säga till Mattias att det gjorde ondare i foten när han bar henne.

På något sätt fick han upp dörren och lagt henne i soffan. Jessica sjönk ner i soffan och kände hur trött hon var. En snabb blick på klockan visade att den var kvart över tolv. Hon kunde inte fatta att allt hänt just henne. Lilla Jessica Meyer som alltid var försiktigt, hade hon varit oansvarig för en natt? eller skulle det fortsätta så här?

Mattias satte sig i den svarta fåtöljen mitt emot. Hans ljusa hår var rufsigt efter mopedfärden utan hjälm och hans bruna ögon tittade på henne lite ororligt.

- Hur är det egentligen med foten och allt annat? sa han och tittade ner på foten.

Jessica följde hans blick och såg till sin förfäran att hela foten var svullen. Hon hoppades att den inte skulle vara blå. Hon kunde ju inte se det genom sockan.

- Ähm..det är bra med den, sa Jessica och försökte le ett troligt leende mot Mattias.

Han kollade länge på henne och skakade sedan på huvudet.

- Jag har känt dig sen jag och Alex blev kompisar Jessica, jag ser när du ljuger.

Fan, också han ska alltid se rakt igenom alla, tänkte hon.

- Okej, det är inte så bra då, sa Jessica och gjorde en smärtsam min när det pulserade som mest i foten.

- Vi borde nog ta dig till sjukhuset, sa Mattias och fick en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.

- Nej, nej det behövs inte! sa Jessica snabbt.

- Jo, det tror jag absolut! din envisa unge! Alex får väl bestämma det när han kommer sen, sa Mattias och log lite.

- Jag är inte alls envis, sa Jessica och låtsades vara sur.

Mattias bara skrattade och log ett vackert tandleende mot henne.

Mattias var ändå rätt fin på sitt sätt, tänkte Jessica och log tillbaka.

Plötsligt hördes det motorljud utanför huset. Antagligen var det Alex som kommit tillbaka efter att han hittat Jocke.

- Ja, dags att gå då, sa Mattias och reste sig upp ur fåtöljen.

Det högg till i magen på henne, Varför gjorde det, det? Det var ju bara Alex kompis?

- Hej då, sa hon och tittade upp på honom och log.

- Hej, då Jess, sa han och la tillbaka en av hennes bruna hårslingor bakom hennes öra som hade fallit fram i ansiktet.

Hon kunde inte låta bli att rysa av hans beröring och det skrämde henne.

Hon hörde Alex komma in genom dörren ooch hälsa på Mattias.

Dom stod och pratade ute i hallen i några minuter men hon kunde inte uppfatta vad dom sa. Antagligen var det, det som var meningen.

Hon hörde ytterdörren stängas och en moped som startades samtidigt som Alex kom in genom öppningen til vardagsrummet där hon satt.

- Hur är det med dig? sa Alex och granskade henne med en orolig blick.

- Bara, bra, ljög Jessica och log falskt mot honom.

Alex var tyst ett tag innan han suckade och sa:

- Måste du ljuga för mig Jessica?

- Vadå ljuga? undrade hon och svor tyst för sig själv. Varför funkade inte hennes lögner idag?

- Sluta bara Jessica, imorgon åker vi till sjukhuset, jag vill bara spöa upp dom där idioterna, sa Alex och när han uttalade dom sista orden började det lysa av ilska i hans ögon igen.

- Mamma och pappa då? frågade Jessica för att avleda hans ilska. Hon ville inte råka ut för ett av hans raseriutbrott nu.

- Ojdå, det hade jag glömt! sa Alex fundersamt och genast försvann ilskan. Han var lätt att distrahera.

- Vill du säga till dom vad som hänt?

- Jag har väl inget annat val, suckade Jessica och tittade sammanbitet på sin bror.

- Nej, du har nog inte det, sa Alex och tittade tillbaka på henne. Om du inte lyckas hitta på något. Men tänk inte mer på det nu! Du behöver sova, det har varit en lång dag!

- Du har rätt, sa Jessica och försökte resa sig upp.

Men foten höll inte. Hon vinglade till och var nära på att falla ihop på golvet. Men blixt snabbt var Alex framme vid henne och höll upp henne.

- Bra i foten va? muttrade Alex och tog upp henne i sin famn.

Jessica rodnade och kände sig som en liten bebis i Alex famn. Inte alls som när Mattias hade burit henne. Då hade hon känt sig som en prinssesa bokstavligt talat.

Alex bar upp henne till toaletten där han stödjade upp henne medan hon borstade tänderna och tog bort sitt smink.

-  Är det nödvändigt att ha så där mycket smink på sig? sa han ironiskt efter att ha kollat på när hon använt alla sina sminkborttagningsmedel och krämer.

- Tänk för att det är det, sa Jessica när han tog upp henne i sin famn igen för att bära henne till hennes rum.

Han bara sakade på huvudet och la henne försiktigt ner i hennes säng.

- God natt nu Jessica, mår du dåligt eller drömmer mardrömmar, ropa på mig då! sa Alex allvarligt och tittade på henne där hon låg i sängen. Men försök att inte tänka på det!

- Ajaj, kapten! sa Jessica retsamt med kände hur det vred sig i magen.

Alex skrattade och skakde på huvudet igen. Han stängde dörren till hennes rum och rummet blev helt svart utan halllampans sken som hade lyst in i rummet genom dörröppningen.

 

Jessica låg där i mörkret och försökte vänja ögonen vid det. Hon hörde hur Alex gjorde i ordning sig i badrummet, hur han gick genom hallen för att komma till sitt rum och hur han satte på sin dator. Tydligen inget sovande för den grabben inatt, tänkte hon.

Hon tittade på den digitala klockan som lös i mörkret klockan var efter ett på natten.

Hon kände hur det pulserade i den onda foten. Hon stönade högt, varför skulle detta hända just henne? Av alla personer?

Hon tänkte på Mattias. Hans underbara leende och hans fina skratt. Hon tänkte på Liam. Den perfektaste killen som fanns. Hans hår, hans glittrande ögon, hans underbara röst, hans leende som kunde döda vem som helst. Hennes hjärna spelade helt plötsligt upp repriser från det som hänt under den hemska kvällen och hon började kallsvettas. Hennes hjärta började pumpa hårdare och  hon kände en klump växa fram i halsen. Varför skulle allt hemskt hända nu? Varför skulle hon vart på väg att bli våldtagen? Varför kunde hon inte sluta tänka på Mattias när det var Liam som hon älskade?

Och det var då, pang, allt blev för mycket för Jessica. Saknaden av Liam var så stor, blandat med kvällens händelser plus Mattias. Hon klarade det inte. Jessica bröt ut i en hejdlös gråt som hon döljde med sin kudde. Hon ville inte att Alex skulle komma in och se henne så här. Hon dämpade sina egna skrik i kudden. Foten gjorde bara ondare när hon spände hela kroppen, det var inte hennes fel, det bara blev så. Men det struntade hon i eftersom hon inte kunde hejda gråten som forsade ner för hennes kinder och lämnade kvar tomma hål inom henne. Hennes hjärta pumpade hårt i bröstet, nästan så hårt så att det gjorde ont. Liam, tänkte hon om och om igen. Om du bara skulle vart hos mig hela tiden så skulle inget av detta hänt.

Jessica grät och grät i flera timmar. När äntligen gråten stillade sig var Jessica dödstrött och föll in i en orolig sömn med mycket ryckiga rörelser.

Det sista ordet hon sa innan hon somnade var Liam.

---

Så kapitel nio uppe nu :D Hoppas ni gillar det! Ska försöka hinna med ett i helgen men vi får se! :) 
Reklamera och kommentera! :)